Batikhäxan

"Svenska akademins" sekreterare Horase Engdahl har tagit bladet från munnen, och sagt det som vi alla tänker men inte får säga -- amerikansk litteratur är hemsk ! Jag har haft lite svårt för honom tidigare, även om jag alltid respekterat hans fru, Ebba Vittström. Det är en skärpt och stadig kvinna att hålla i handen när åskan går det! Men nu visar alltså även maken lejontassen här, och markerar tydligt att USA inte ska vänta sig några Nobelpris inom överskådlig tid.

Varför skulle man dela ut några litteratur-priser till en sån hemsk "kultur"? Vad tror ni barnen i Song My tycker om det??

Kan man tävla i litteratur? Nej, det kan man förstås inte. Själva ordet "litteratur", vem vet vad det egentligen är? Över tiden ändrar det sig, vad vi menar med litteratur. Ett politiskt uppvaknande och solidaritet med t ex FNL är däremot eviga begrepp. Därför kräver jag, Lillemor Gomez-Adlercreutz, att nobelpriset i litteratur ska tilldelas de som kämpar för ett 100% rättvist samhälle och för de stackars utsatta barnen i U-länderna. En grundläggande insikt i högerns och direktörernas förtryckarmekanismer ska vara ett självklart kreterium för den som ska kunna vinna nobelpris!

Jag ska be Solveig skicka detta upprop till Ebba Vittström så kanske hon kan visa det för Horace. Det är inte försent att försöka förändra världen -- tillsammans är vi starka!

Det skrevs en massa konstiga kommentarer efter mitt Smurf-scoop nedan, men en person fick mig i alla fall att minnas att det fanns fler bra serier på 70-talet än Katitzi. Minns ni Peo? En härligt charmig serie om en färgad liten kille och hans familj, och vad de råkade ut för i det rasistiska Amerika. Jag köpte en hel hög Peo till min dotter, och såg till att hon läste dem från pärm till pärm. Hon försökte smussla med Veckorevyn som hon gömde under madrassen, men den tidningen var sexistisk smörja redan då. Usch! Jag brände hela högen med Veckorevyn när jag hittade dem, och tvingade Gaia (min dotter alltså) att titta på. Det kanske verkar lite hårt i efterhand, men det var ett helt annat samhälle då. Nu är jag säker på att hon förstod min poäng, ska faktiskt fråga henne nästa gång hon hör av sig nerifrån Melbourne.

På 80-talet när golf-spelare och "yuppies" försökte ta över så försvann Peo-tidningen förstås, och kvar blev bara våldsdyrkande manstidningar som Lucky Luke.

Här hittade jag en gammal Peo. Kanske fungerar den som en kommentar till det hemska presidentvalet i Amerika? Det som var sant på 70-talet är lika sant idag!

Idoler har knappast tjejer i min vuxna ålder, men nog beundrar jag allt Gudrun Sjödén. Allt hon gör blir liksom rätt! Här är Gudrun:



I våras lanserade Gudrun sin ekologiska kollektion, som jag skrivit här om tidigare. Nu i höst har hon tagit inspiration från latinamerika och Guatemala, vilket förstås har en särskild känsla för mig. Här ser vi Gudrun i ett typiskt latino-motiv:



Avslutningsvis kommer här en bild på min väninna Solveig, i en fin Gudrun Sjödén-poncho som jag gav henne i födelsedagspresent för några år sedan.



Hon ser lite paff ut här på bilden, men det beror på att jag just hade avslöjat att vi skulle på blind date med två algerier samma kväll ! Det blev en annorlunda kväll, kan man säga !

Kram,
Lillemor

I morgon är det den 6 juni, Sveriges "nationaldag". Jag vet inte vem som hittade på att det skulle vara något särskilt firande och till och med helgdag den 6 juni, men jag är säker på att många känner obehag inför allt flaggviftande och dragspelsmusik. Steget därifrån till ren rasism och Auschwitz är inte långt. Vet ni förresten var dragspelsmusiken ursprungligen kommer ifrån? Tyskland. Jo jo.

DN Kultur slår som vanligt huvudet på spiken med några tänkvärda artiklar där man lyfter fram det nya, mångkulturella Sverige. För varför ska vi prata särskilt om svenskar, bara för att det är Sveriges nationaldag? Det är härligt att se Olof Palmes historiska insatser för det nya Sverige grävas upp av DN, särskilt nu i högerns iskalla direktörs-Sverige. Jag trodde nästan Olof Palme hade glömts bort ute bland folk, men på Dagens Nyheter minns man honom förstås, precis som hans minne lever kvar bland alla oss som har hjärtat på rätt ställe.

Redan 1965 pratade Olof Palme om behovet av att förändra och berika Sverige med hjälp av utlänningar. Sedan många år är det utländska impulser som drivit utvecklingen i Sverige framåt. Vilka fantastiska resurser som finns outnyttjade här! En f d kameldrivare från Syrien som arbetat sedan 4 års ålder och aldrig lärt sig läsa eller skriva -- kanske blir han den som uppfinner nästa generations mobiltelefoner! Det var även stimulerande och lite överraskande att se Kurdo Bakis stämma i bäcken -- jag trodde först han skrev om Kurdistan när han talade om "vårt land", för det brukar han göra, men det visade sig att han menade Sverige. Och varför inte? Men det där hedersmördandet, det måste kurderna sluta med! Det finns ju gränser, även i en ny och gränslös värld.

Vet ni förresten som var statsminister innan Olof Palme? Tage Erlander hette han. Så här sa statsminister Erlander 1965 i Riksdagen, trots att han var socialdemokrat:

Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.

Då förstår ni kanske varför jag har kluvna känslor. Låt oss arbeta tillsammans för att få bort det gamla, tråkiga Sverige! Låt oss demonstrera till stöd för de stackars invandrarna, som är vilsna och utfrusna i vårt kyliga land. Ja, nu är det i och för sig 30 grader ute och jag sitter naken sånär som på trosor och skriver detta. Men ni fattar vad jag menar.

Vi möts på Slussen kl 11 imorgon -- Nätverk Mot Rasism leder marschen mot de etniska svenskarnas smygrasism!

För precis 40 år sedan var det Maj 1968. Säger det er något? Ni är väl för upptagna med att porrsurfa på era NP3-spelare för att ha någon allmänbildnning -- men för oss vuxna är det nästan som ett heligt datum. Det var då saker började förändras till det bättre, och Sverige skulle aldrig bli detsamma igen. Det var fantastiskt att få vara med om.

I ärlighetens namn var jag fortfarande lite för inbunden och skygg för att vara med den första tiden. Det var min andra termin på Socialhögskolan, jag hade flyttat hemifrån till en studentkorridor och var 22 år. Det var först efter att jag träffade Eduardo som jag vågade visa att jag fanns till. Och sen hände det massor, både med samhället, och Eduardo och mig. Mer om det en annan gång!

En lördag sommaren 1973 så var jag med i ett stort demonstrationståg mot Vietnam-kriget. Vi var flera hundra stycken -- kan ni tänka er hur det såg ut? Vi hade jobbat med våra banderoller och skyltar hela natten, men stämningen var ändå på topp. Vi gick från Berzeli Park ut till Radiohuset på Gärdet, där vi överlämnade ett upprop som krävde att Sveriges Television slutade att visa amerikanska program på TV. Eftersom det var lördag var dock Radiohuset låst och stängt, så i protest lämnade vi uppropet rätt utanför deras port.

Jag minns så väl den elektriska stämningen i luften och engagemanget och energin. Att gå där längs Strandvägen och skandera kampsånger mot USAs vidriga krig i Vietnam, där stolta bondefamiljer brändes levande av napalm, det är nog det roligaste jag gjort i hela mitt liv.

Minns (eller läs DN Kulturs underbara artikelserie!) om Maj 1968, för det var utan tvekan det viktigaste som hände i Europa under 1900-talet.

Hej igen, har ni saknat mig? Tänkte bara berätta att jag hade en mysig hemmakväll igår när jag avslutade mitt Sydafrikanska vin (ett tips: ta ur själva vinpåsen ur kartongen och klipp hål i ett hörn -- det kan finnas nästan ett helt glas kvar, fast boxen känns "tom"!) och tittade på olika TV-program.

Har ni sett "Körslaget" som går på min favoritkanal, TV4? De har en sorts pausunderhållare, en helfestlig ung färgad kille, vars namn jag inte kommer ihåg nu. Idag såg jag en "blogg" där det var någon rasist som klagade på den här killen, och kallade honom "n*ger". Jag blir lessen och lite paff, för det hemska ordet trodde jag slängts på historiens sophög. Vet ni vad jag kommer att tänka på när jag hör någon säga så? Auschwitz.

Vi får aldrig sluta att kämpa mot rasism och nazism!


Vad spelar det för roll att den här jättecharmiga färgade killen har ett mer spontant kroppsspråk och pratar lite mer än oss stela svenskar? Han är väl lika mycket svensk som oss? Kanske mer, till och med.

Sen låg jag i sängen och hade min vanliga natt-yrsel och kunde inte somna, och då kom jag att tänka på en annan sak. I Sverige för länge sedan, när Gustav III (tror jag) var kung, så fraktade man hit en liten afrikansk kille som skulle underhålla hovet. De hade aldrig sett en färgad förut! Men är inte "Körslaget" lite grann samma sak? Och vet ni vad jag kom att tänka på sen? Auschwitz.

Ja ja, bäst man passar på att ta en promenad nedåt stan innan vädret slår om.